Ofta när jag sitter och leker med My, så kommer det upp minnen från min egen barndom.

När man hade fått en knuff eller ett slag från någon av syskonen så låtsades (om man inte slog tillbaka) man ramla ned och på marken och dö. Detta var ju ruggigt otäckt om man var den om hade knuffats.
Fast Kristin har ju aldrig fattat galoppen med det här.
Hon hajjade det här med att kasta sig ned och ligga stilla, men miniskiten kunde ju inte hålla tyst.
Alltid låg hon blixtstilla, men med ett konstant pipande;
- Jag är DÖÖÖD, jag är DÖÖÖD!

Förvånande att hon aldrig ändrade taktik, med tanke på att hon aldrig fick något gehör... eller att det inte ens stod någon kvar när hon kikade upp.