Jag kan tänka mig att många av er som läser min blogg undrar hur det kommer sig att jag bloggar. Att många av er känner att det är något som ni aldrig skulle kunna tänka er att göra, för att det är för privat... fast som stunden senare  med stort intresse sitter och läser bloggen. Jag ber er, att om ni nästa gång pratar om mig eller bloggen, pratar med den i förståelse för vad den faktiskt är. Det är ni, mina vänner, som läser den och för er har jag aldrig haft något emot att, med famnen öppen, visa vem jag är.

När jag först började blogga var det en grej som jag gjorde för att få skriva, utan någon press. Jag älskar att skriva och få uttrycka mig i ord, men sen skoltiden har allt med skriveri fått mig att sätta oerhörda krav på mig själv. Ett CV för mig kunde ta dagar innan jag ansåg att det var perfekt.
Så bloggen blev för mig mitt sätt att få börja om, utan press om att bilda meningar korrekt... jag gör som jag själv vill. Jag börjar meningar med Och, jag gör massa punkter och bindesträck även fast de inte borde vara där, och framför allt så har jag jätteroligt under tiden:-)

Bloggen har nu även blivit ett sätt för mig att dela mitt liv med mina syskon som inte bor nära. De kan gå in och läsa när de saknar oss, eller bara för att kolla läget.

Bloggen är nu för mig en hobby, som ni andra kanske väljer att titta på tv.

Kram Jenny