Läste i en gammal "mammatidning" igår kväll, och det fick mig att tänka tillbaka på tiden då My var nyfödd. Faktiskt så fick det mig att ligga vaken flera timmar och bara fundera.

Jag har ju nämt tidigare att amningen inte fungerade som den skulle... och rättare sagt hade varit att den inte fungerade alls.
Det hade man ju blivit intutad tidigt under graviditeten hur bröstmjölken var det enda riktiga till småbarn, och tro att det då kom som en chock för mig när det inte fungerade!!
Bröstmjölken var ju bäst, skulle jag då vara en dålig mamma och ge mitt barn det som var näst bäst. Det fanns ingen chans att jag tänkte göra det, utan jag började pumpa och ge på flaska.

8 veckor stod jag ut.

8 veckor av smärtande bröst, matningar som tog 1,5 timmar (matning och pumpning), tårar och frustration.

8 veckor av dåligt samvete.

8 veckor av tankar om att jag inte dög som mamma och som tog bort all mammalycka.

Så kom den dagen efter 8 veckor. Jag sitter på golvet med min bäsa vän pumpen, som vanligt, fast denna gång gråtandes och förtvivlad över att bröstmjölken sinar. Jag hade långt ifrån lyckats pumpa ur det som behövdes.
Då säger Alexander de orden som jag länge behövt höra;
"Jenny, nu slutar vi med det här. Från och med idag ger vi My modersmjölksersättning".

Det var precis det jag behövde, någon som tog det här, för mig, enorma beslutet.

Dagen efter åkte vi iväg på en minitripp och helt plötsligt var det som om jag kunde andas igen, jag kunde slappna av och bara vara lycklig över att ha blivit mamma. Det var till och med roligt att vara mamma. En helt underbar känsla!

Modersmjölksersättning är ett suveränt substitut.