Varför är mobilen så helig?
Eller snarare; varför är smsen så heliga?

Varför tillåts partnern ofta inte läsa dem, undrar jag. Det är så jävla löjligt.
Som om det skulle vara någon form av helig skrift?!

Ni vet grejen. Ena hälften sitter och tjuvläser den andra hälftens sms. Den andra hälften kommer på den första hälften och blir arg. Den första hälften behöver sen be tusen gånger om ursäkt.
Precis där, där tappar jag det. Jag fattar inte grejen.

Jag får alltid läsa min mans sms. De är skittråkiga för övrigt. Därför vill jag inte läsa dem, men jag hade fått om jag ville. Och det är väl självklart, tycker jag.

Jag menar, vi lever ihop och vi berättar allt för varandra- positivt som negativt. Hans jobb är mitt jobb, hans onda är mitt onda, hans fritid är min fritid, hans goda är mitt goda. Vi har barn ihop och det i sin tur betyder att vi har haft sex (Ja, jag skiver snusk i bloggen!!!) och sex är ju något vackert och förtroendefullt och ärligt och sånt som man gör med någon som man lever med. 
Va' fan skulle man inte kunna få läsa nåt sketet sms då?

Älskling, jag älskar dig och skulle göra allt för dig.
Du betyder mest i hela världen.
Vi ska vara till sammans i vått och torrt,
i nöd och lust.
Till dess att döden skiljer oss åt.
Vi känner varandra så väl att jag kan gå på toaletten, utan att behöva stänga dörren.
Vi kan berätta allt för varandra.
Men du får inte läsa mitt sms.