Jag fick en mp3-spelare av mina vänner i 26 års present.
Satt och pillade med den lite idag... vissa funktioner på den där lilla grejen är för mig som grekiska- oförståeliga.

Iallafall så fick det mig att minnas en kul grej från i våras... hehehe!

Jag och syrran stod på motionsbandet på guleskär och tävlingsinriktade som vi var hade vi dem på ruggigt snabbt. Puh! Kristin höjde tempot- jag höjde ännu mer. Kristin ökade lutningen- jag ökade ännu mer osv. Till slut springer vi på tårna på dessa löpband. Det var ingen vacker syn, vill jag lova. Flåsandes till den milda grad att det mer lät som någon som kvävdes, armar som hänger och flänger som om man blev anfallen av bin och med en blick utan beslutsamhet, utan bara fylld med skräck.
Då händer det.
Kristin tappar sin mp3- spelare. Det flyger bitar över rummet, en man kommer fram med resterna och frågar hur det gick. Då inser jag att segern är nära . Ingen klarar av denna tortyr utan musik.