Nu är klockan 23.50. My har sovit hela kvällen... hon vet väl om att det ä en stor dag i morgon:-)

Tänka sig att det redan har gått ett år. Om 9 timmar är hon ett år gammal. För ett år sedan upplevde jag det största i livet, för ett år sedan upplevde jag det största i livet. Det tål att skrivas 1000 gånger om.
Vilka känslor- lycka, spänning, förvirring, hemlängtan, tacksamhet, förtvivlan, stolthet och kärlek... allt på en och samma gång.
Hade jag bara vetat att orken hade varit outtömlig, så hade jag velat haft 10 barn. Jag älskar att vara gravid och jag älskar att föda barn. Det är det coolaste man kan göra!!!
Jag är oftast rätt så råbarkad, jag blir inte rörd i onödan rättare sagt. Fast när jag tänker tillbaka på allt som är My, så kan det vara svårt att hålla tillbaka:-)
Försöken, min och Alexanders alldeles egna lilla hemlighet, misstanken, gravstickan, illamåendet, toabesöken, barnmorskan, ultraljudet, alla framtidsfantasier på tu man hand, hjärtslagen, mammakläderna, första sparken, foglossning, inköpen, hjälp-på-traven-att-sätta-igång-förlossning-försöken, förvärkar, riktiga värkar, lustgas, teamwork och vips- En bebis.
Tycker ni att det räcker med babysnack?
Då borde ni nog byta sida, för jag har bara värmt upp!
En flicka, som jag hela tiden trott var en pojke. En flicka. Nu lipar jag snart *skärpning:-)*
Undrar hur många timmar man suttit och bara tittat på henne, när hon leker, när hon badar, när hon sover, när hon äter eller när hon är på äventyr. Jisses, inte konstigt att TV:n inte längre är intressant... min avkomma sitter ju jollrandes på golvet och lär sig något nytt, inget är mer facinerande.

Nä, nu ska jag gå ner och lägga mig bredvid födelseagsbarnet... och titta på henne en stund.