My har hällt ut en hel flaska med vatten i sängen igen(!!!). Fattar inte att jag aldrig lär mig.

För övrigt är jag helt slut.
My håller ett tempo som jag inte har en chans att hänga med på.
Hon surar mycket också.
Antagligen för att jag inte är lika rolig att umgås med som pappa eller barnen på dagis. Tro mig, jag leker mycket och med inlevelse, men det räcker liksom inte till. Jag är helt enkelt inte rolig nog.

Det är liksom inte grin, utan ett konstant brus av gnäll.
Hon gnäller och vill upp i knät, jag lyfter upp henne och hon då gnäller hon för att hon vill ned. Jag ger henne lunch, då puttar hon bort tallriken. Jag försöker krama och gosa med henne, då spänner hon sig som en båge i protest.

Jag kommer att få tinitus. Allvarligt. Jag tror faktiskt att jag kommer att få skador av det här.

Igår kväll ville jag slita av mig öronen.
Jag testade om jag kunde slippa höra hennes gnäll genom att ta på mig Alexanders hörselskydd. Det funkade inte.
Jag gav henne nappen. Den tog hon emot, men lyckades liksom gnälla och hålla kvar nappen med tungan.

Hon har inte ont, utan hon är bara sur på mig.

När Alexander kom hem tystnade hon.
Det var en sådan lättnad att ögonen tårades.
Då älskade jag honom ännu mer.