Ikväll var jag på spinning.

När jag, lite sen, kom in i salen hade alla börjat värma upp på cyklarna.
"Hej", ropar jag glatt.
"Hej", svarar de lika glatt.
"Oj, vad glada och trevliga de är. Detta kommer säkert att gå utmärkt!"

De vaggade in mig i en falsk trygghet.

Jag trodde jag skulle få kramp, sen trodde jag att jag inte skulle klara mer, sen trodde jag att att mina ben skulle låsa sig, sen trodde jag att alla andra fuskade, sen trodde jag att jag skulle ramla av cykeln, sen var det över.
Två gånger dribblade jag bort mig själv och trodde att mina ben skulle gå av. Cykeln fortsätter nämligen att trampa med mina ben, även fast kroppen har sagt åt benen att sluta trampa.

Nästa gång kommer jag att vara mer förberedd- mer vatten, bättre strategi och en liten bön.