Ska jag eller ska jag inte.
Lite sugen är jag allt.

Sotenäs Gym och Motion har Box-arobic och jag är lite sugen på att köra ett pass.
Men jag har dåliga minnen sen sist...

Jag och syrran hade gått på 5-10 box-pass och vi började bli någorlunda haj på det. Syrran sparrade perfekt, höll emot benhårt när jag slog med högern och släppte efter lite när jag slog med vänstern- eftersom jag har en skada på vänster tumme. Jag, i min tur, pushade Kristin- inte för mycket utan lagom- jag visste att hon gjorde sitt bästa.

Sen kom den.

Dagen då coachen ville att vi skulle byta träningspartner.

Uppvärmningen gick bra. Jag och syrran stod fortfarande tillsammans i hörnet, hoppandes, joggandes och luftboxandes. Men det dröjer inte länge förrens tränar'n skriker ut; "BYTE".
Vi damer sprang runt som yra höns och strax var det någon som drog tag i min arm, "Pax", sa Bredaxlade Berta och log.
Så var det dags. Passet startade och Bredaxlade Berta började med att sparra. Jag tog i allt jag kunde, först höger'n- sen vänster'n. Bredaxlade Berta höll emot, så till den milda grad att min tumme sprack. Det visste jag dock inte då, utan fortsatte trots smärtan.

Det som hände sedan kommer jag sent att glömma.

I min smärtsamma dimma hör jag någon som vrålar. Jag lyckas lokalisera vrålen några meter till vänster om mig. Då ser jag till min fasa syrran sparrandes Tina a la Tyson. Skräcken i syrrans ögon lyste som solen.
"HÅLL EMOT", skrek Tyson. "HÅRDARE FÖR FAN" ,frustade hon medans svetten ångade ut genom näsborrarna.
Kristin, 166 cm och 52 kg, står upptryckt mot spegeln, slag efter slag får händer och armar att flyga som piskor mot glaset. Men Kristin bryr sig inte- hon har annat att tänka på- hennes överlevnad bland annat.