Oj oj!

Det var i sista sekund.

Jag kände att något var fel, men kunde inte sätta fingret på vad. Jag kan inte förstå hur jag kan vara så oansvarig, jag var ju nära att störta mig och min familj rakt ned i fördärvet. Gode Gud, jag blir alldeles vimmelkantig.

Vår pengaväxt var nära på att dö!

 

Ser ni bladen? De är alldeles skrynkliga och all vätska har sugits ur. Det är så det börjar. Sen blir den brun och frasig och sedan är den död. Jag vet, jag har sett det förut, många gånger. Inte ens kaktusar överlever i vårat hem.
Jävla pengaväxt. Jag hatar den.

Vi fick den i present.
Alexander, som kan vara lite vidskeplig, ställde sig i dörröppningen i ett tappert försök att blockera gästerna och den annalkande blomsterutdelningen (får man en pengaväxt, så äger man en pengaväxt. Dör den, säger sägnen att man blir luspank).
"Vi vill inte ha den", sa vi. "Kasta den skiten", vädjade vi.
"Var Så Goda", sa gästerna. Med betoning på varje stavelse.

Fan

Gäst 1; "Se inte så ledsna ut, det var inte min idé."
Gäst 2; "Vaddå!!?? Jag tyckte i alla fall att det var en bra present."

Men jag och Alexander hör inte. Vi står och håller i vår nya, gröna undergång. Vi såg precis det goda livet ta på sig skorna, säga "Tack och Hej" och smälla igen dörren efter sig.