Det finns ju så mycket tankar.

Jag vet att jag inte har pratat med alla som var med i Lördags natt, alla som stöttade och hjälpte varandra. Jag vill tacka alla, men vet inte om jag har befogenhet... vem är jag, det finns de som har större sorg än mig.

Jag önskar att jag var hennes bästa vän, så min tröst hade kunnat stötta henne.
Samtidigt är jag glad för att hon hade vänner här som kunde hjälpa henne.
Jag är förvirrad och väldigt ofta ledsen.

Jag har min tro, den tröstar mig och gör det lättare att acceptera.
Den förtvivlan man måste känna utan tro, kan jag inte föreställa mig.
Jag hoppas att hans nära har tro.